-------

Börjar dagen innan, tvättar, smörjer och gör hästen fin. Lägger sig sent och går upp tidigt för att hinna knoppa och åka tidigt. Åker flera mil till tävlingen. Rider igenom en halvdan dressyr med några missar och en okej hoppning med ett ner. Tar hand om hästen och besiktar den. Slänger i sig lite mat. Går en lång terrängbana i flera minuter. Stekande sol och ont i huvudet för man druckit för lite vatten.
Tar ut och fixar iordning, sätter sig upp. Värmer upp hästen, hoppar fram och de känns jättebra. Ställer sig i startfållan och man känner ur adrenalinet pumpar. 10,9,8,7,6,5,4,3,2,1 RID! Hoppar ettan känns bra, hoppar tvåan känns jättebra. Kommer galopperandes ner för en backe och tvärstopp. Kommer precis fram till trean i slö trav. Sen stänger damen av och vill inte alls.
Vi kom alltså till tredje hindret. 😔
Ibland undrar man varför håller man på med de här?

Ja, varför håller man på?
För mig är de för att när man kommer där morgon trött och träffar alla fina vänner och alla stöttar varandra och spelar ingen roll vilken ålder man är, klubb eller klass man rider i så är vi alla där tillsammans och alla pushar varandra. Adrenalinet man får när man hoppar dessa hinder som många tycker är farliga, ger en sån adrenalinkick.
När jag som enbart ridit unghästar i fälttävlan ser utvecklingen och ser hur dom tar an sig sina uppgifter. Det är en sån fröjd. Jag har vart där med Lollo. Lollo stanna ofta på tre olika hinder på de fem första hindren och sen gick de som bara den resten av banan.
vi fortsatte och traggla och traggla och tillslut släpper det och då står vi där på prispallen som många andra.
Efter att kämpat och kämpat ännu mer så kommer de släppa och de vet jag. Wera är så himla fin i allt så när de väl släpper då kommer hon gå på allt.
De är surt i början men utan motgångar kommer inga framgångar! Träna träna träna och sedan försöka igen. 👊👊

Konstiga tanker från en som är totalt slut efter en hektiskt vecka ...








- Posted using BlogPress from my iPhone